Emund den gamle och Slemme
Kung av Sverige från ca 1050 till ca 1060.
Noteringar
Emund den gamle var svensk kung från cirka 1050, död cirka 1060. Emund den gamle var son till Olof Skötkonung och Edla (frilla). Han var halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob, och gift med Astrid Nialsdotter från Norge. Emund den gamle blev den siste svenske kungen inom Munsöätten.
Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen men även från Hervararsagan och från den Äldre Västgötalagen.
Strider angående mission
Emund var döpt men enligt Adam av Bremen var Emunds kristendom inte riktigt seriös. Adams dåliga omdöme torde bero på att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av den från ärkestiftet Hamburg-Bremen. Enligt Adam lät Emund den kristna missionen drivas av den självutnämnde ärkebiskopen Osmundus och kungen avvisade Hamburgstiftets försök att ersätta denne med sin egen biskop. Osmundus hade påverkats av grekisk-ortodox teologi efter en tid i Ryssland. Enligt Adalvard den äldre, en biskop i Sverige utsedd från Bremen, gav Emunds biskop Osmundus en oriktig undervisning i kristendom.
Gränsläggningstraktat med Danmark
Enligt den Äldre Västgötalagen formaliserade kung Emund - som där kallas för "Emund Slemme" - gränsläggningen mellan Sverige och Danmark tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg. Det gjordes med sex gränsstenar från Halland till Brömsebro och stadfästes genom de så kallade gränsläggningstraktaten. Med små förändringar kom gränsen mot Danmark att gälla fram till 1600-talet.
|