Sven Estridsen

Jarl av Sönderjylland och Kung av Danmark. Blev högst 54 år.

Barn med ?

Noteringar

Var son till Sven tveskäggs dotter Estrid och Ulf jarl. Av den gamla danska kungaätten återstod blott en ättling på kvinnolinjen, nämligen Svend Estridsen som i Norge fick heta Sven Ulfsson.
Han har vuxit upp hos Anund Jakob i Sverige och har senast varit i tjänst hos Hardeknud i England. Nu tas han av kung Magnus till jarl över Danmark och följer honom i fält mot venderna söder om Östersjön, där Jomsborg blir bränt och definitivt ödelagt och den obotritiske konung Ratibor får sätta livet till. Obotriterna sätter i gång ett hämndetåg mot Danmark men besegras eftertryckligt vid en plats som heter Lyrskovshede.

Svend Estridsen upphör snart att vara lojal mot kung Magnus (den gode), ty unionen med Norge är inte poplulär överallt i Danmark. Han låter sig regelrätt väljas till Danmarks konung på Viborgs ting, men då kommer kung Magnus strax ner från Norge och driver honom i landsflykt till Sverige, varifrån han sedan återkommer gång på gång i nya försök att hävda sig. Magnus härjar bestraffande Fyn, Sjælland och Skåne där Svend Estridsen har vunnit störst tillslutning, och inbördeskrig rasar sedan flera år tills Magnus plötsligt får annat att tänka på. Hem kommer nämligen hans farbror Harald, som ha varit befälhavare för väringagardet hos kejsarinnan Zoe i Konstantinopel och har förvärvat sagolika rikedomar. Han kräver halva det norska riket, och då kung Magnus säger nej allierar han sig med Svend Estridsen och härjar ivrigt i Magnus rike. Denne ser sig till sist tvungen att dela makten men även rikedomen med sin farbror vilken går till historien som Harald hårdråde, och därmed blir Svend Estridsen isolerad och lider ett svårt nederlag till sjöss, men Magnus som förföljer honom över Sjælland har oturen att rida omkull och såras till döds. På sin dödsbädd överlåter han Danmark till Svend Estridsen, vilket naturligtvis misshagar Harald som forsätter kampen mot denne. Svend Estridsen flyr dock aldrig från Danmark mera.

På våren 1062 utkämpades ett slag vid Nissans mynning. Norske kunge Harald hårdråge hade en tid härjat på den halländska kusten då Svend Estridsen kom med en dansk flotta bestående av 300 skepp och ställde den mot Harald som blott förfogade över hälften så många. Överlägsenheten i antal hjälpte dock inte, enligt Snorre Sturlasons berättelse om striden avgick Harald med segern. Den norske kungen trodde att Svend tillhörde de stupade, men den danske kungen hade tagit sig iland och blivit omhändertagen av en bonde vid namn Karl. Svend, som inte blev igenkänd, bjöds på mat och när de satt till bords talde han om att danskarna förlorat kampen till sjöss. Då sade bondhustrun: "Illa har vi det ställt med vår konung; han är både halr och feg." Svend svarade: "Feg är han inte, men han är inte segersäll."

Historien om den halländske bonden kan tyckas tillhöra sagans värld, men bland annat en detalj har intresserat forskarna: bondekvinnans påstående att kungen var halt.

Svend Estridsens kvarlevor murades in i en pelare i Roskilde domkyrka. 1911 öppnades graven och skelettet undersöktes. Det visade sig att Svend var en högväxt och kraftig man men att hans vänstra höft inte var lika väl utvecklad som den högra. Den anatom som ledde undersökningen drog slutsatsen att Svend hade haft en "oregelbundern och vaggande gång". Snorres berättelse hade sålunda haft verklighetsbakrund åtminstone när det gällde kungens lyte, men hur många övriga detaljer om slaget vid Nissan som är historiskt riktiga lär vi aldrig få veta.

Svend föddes omkring 1020 och tillbringade som ung en lång tid vid svenske kungen Anund Jakobs hov. Han blev erkänd som kung först efter Magnus den godes död 1047 men striderna mellan Danmark och Norge, som sedan styrdes av Magnus efterträdare Harald hårdråde, fortsatte. Utgången av striden vid Nissan blev dock inte avgörande, Svend hade fortfarande kontroll över Danmark och Harald var till slut villig att sluta fred. Faran från Norge undanröjdes dock först i och med Haralds död 1066. Då kunde Svend räkna sig som verklig härskare i Danmark och ägda sina krafter åt att stärka kungadömet.

Svend Estridsen var samtida med Adam av Bremen. De båda möttes och Svend berättade för Adam om sina och sina förfäders strider och vikingatåg. I Adams skrift om de hamburgska ärkestiftets historia skildras Svend myckets positivt: "den pålitlige danske kungen Svend". Adam skriver också att han blev "mycket vänligt mottagen" vid sitt besök och att kungen "var mycket frikostig mot främlingar". Framför allt framhåller han Svends intresse för kristendomens utbredning och påpekar att "missionen bland Nordens folk fick genom kung Svends medverkan ständigt allt större och lyckligare framgångar". Kungen "skickade sina egna klerker för att predika i hela Sverige och i nordmännens land samt på öarna i denna del av världen".

Under Svend Estridsens tid blev kristendomen fast etablerad i det danska riket, inte minst i Skåne, "den vackraste provinsen i Danmark", enligt Adam, som fortsätter: "Det är väl rustat med män, fruktbart och rikt på handelsvaror, och det är fullt av kyrkor. Skåne är två gånger så stort som Själland - det har nämligen 300 kyrkor."

Skåne fick också vid denna tid två stift, ett i Lund där biskop Henrik, som tidigare varit biskop på Orkneyöarna, installerades, och ett i Dalby där Egino, vigd av ärkebiskopen i Hamburg, fick sitt säte. Skåne tycks under kung Svend ha fått ökad betydelsei det danska riket. Kungen ägde troligen ett stort antal gårdar i landskapet liksom modern Estrid som donerade "50 bol" i Göinge till domkyrkan i Roskilde. Själv överlämnade Svend kunglig egendom till kyrkan i Dalby sedan biskop Egino i mitten av 1060-talet flyttat till Lund, nu som ensam kyrkoledare i östra Danmark.

Svend är fast förknippad med Dalby där det fanns en stor gård som kungen ägde. Den blev grunden för det kloster som anlades på platsen. I Necrologicum Lundense står att läsa att Svend. "den mest kristelige konungen", byggde Dalby kyrka och donerade två och en halv gård till den.

Kungen och kyrkan hade gemensamma intressen. Båda ville skapa en fast organisation i riket för att därigenom stärka makten och inflytandet. Så länge det var fråga om ett uppbyggnadsskede kunde de två arbeta för detta gemensamma mål. Men maktsträvandena bar i sig frön till en maktkamp som dock först senare skulle bli märkbar. Alliansen mellan kungen och ärk6ebiskopsstiftet i Hamburg innebar emellertid också att Danmark drogs in i den nordeuropeiska intressesfären där den tysk-romerske kejsaren utövade den världsliga makten. För att bli kvitt detta beroende önskade Svend lösgöra Danmark från Hamburg och inrätta ett eget ärkestift, men kyrkofursten i Hamburg motsatte sig detta vid denna tidpunkt.

Förhållandet mellan Danmark och Sverige tycks ha varit gott. I striderna mot Norge fick Svend svenskt stöd. Det finns också uppgifter om att en gränsläggning mellan de båda riken kom till stånd. Det skall ha varit Svend och den svenske kungen Emund med tillnamnet Slemme som kom överens om detta. Sex män från vardera riket sägs ha gått genom vildmarken i gränsområdet och rest sex gränsstenar. Senare forskning har dock betvivlat uppgifterna som är kända från nedteckningar i yngre landskapslagar. Det kan heller knappast ha varit nödvändigt att staka ut en gräns vid denna tid. Bebyggelsen i Skåneland, Småland och Västergötland skildes åt av en vidsträckt ödemark. Adam skriver att i gränslandet "finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne till Götaland, så att man kan fråga sig om det är fördelaktigare att undvika en farlig resa till lands genom en vågsam sjöfärd eller tvärtom".

Svend Estridsen beskrivs som en lärd man och en kyrkans vän och tjänare. Men särskilt from tycks han inte ha varit, inte heller levde han efter den kristna moral som Adam förkunnade. I Roskildekrönikan från 1130-talet står det att han "avlade söner och döttrar med åtskilliga kvinnor". Detta hade dock en förklaring. Svend gifte sig med en kvinna vid namn Gunhild. Hon var så nära släkt att äktenskapet stred mot kyrkorättens regler. Hamburgs ärkebiskop Adalbert krävde skilsmässa vilket Svend godtog. Men efter den ägnade han sitt intresse åt åtskilliga kvinnor med resultatet att han vid sin död 1074 efterlämnade en stor avkomma. Av nio söner blev inte mindre än fem kungar i Danmark, den ene efter den andre. Gift (Stormän och strider, s 12-14, Vendelkråka åren 1047-1074).